USA-resan Dagbok del 1 - Resan hit

Här sitter jag nu i en liten håla 1½ timme söder om Atlanta, ensam före 7 på morgonen (13.00 hemma, så fast jag inte kom i säng förrän 5 på morgonen hemmatid så kan jag inte sova mer...det är en fantastisk dag, klarblå himmel och ca 28 grader).
Ja jösses vilken resa. Jag börjar från början. Vet inte om ni alla vet, men jag är handikappande åksjuk...
Dagen började med att mamma och Hilding kom för att flytta in till hundarna och köra oss till Kastrup. Allt gott och väl, vi är på Kastrup strax efter 7 nyduschade och förväntansfulla. Jag skulle ha en rullstol för att slippa gå de långa sträckorna, vi checkade in och "gick" för att äta. Jag tog glatt på mig mina åksjukeband som fungerar så bra på resorna mellan Stockholm och Malmö. När vi har handlat frukost så går vi rakt in i vårt resesällskap - kompisfamiljen - som hade fått ett direktflyg från CPH, vi skulle mellanlanda i Paris. Konstigt, att man på denna stora virriga plats bara kan befinna sig på exakt samma plats som människor man känner i exakt det nuet - det får mig alltid att fundera över hur många sådana möten man MISSAR i livet...men det blir ett annat inlägg :)
Så vi tar oss till gaten och går på planet mot Paris, jag har en bok med mig som verkar jättebra ("Hypnotisören" av Kepler) som jag kastar mig över och läser nästan hela vägen - i backspegeln kanske inte en alldeles lysande idé men jag mådde bra - ända tills inflygningen som var gräslig. Jag satt och kallsvettades och skakade, men klarade mig utan att kräkas, än så länge.
Engelska får åksjuka är "motion-sickness". Det blir en massa "motion" när man dessutom blir körd i en rullstol överallt som inte alls var till fördel för mig... på alla sät, men när vi landat (och förresten skulle gå av via en flygplansstege mitt ute på plattan) så stod där en handikappbuss där och väntade på vår lilla familj. Nåväl, en himla massa runtkörande, väntande, väntande och väntande trodde vi nästan att vi skulle missa planet, men vi kom med och så fort vi kom på kände jag att all åkning i bil och buss bland dieselångor och i rullstol i 190 runt Charles de Gaulle ändå var droppen så jag fick ila in på toaletten för en date med Ulkus. Som de flesta vet så brukar det lätta och bli bättre, men det blev inte det... Jag satte mig i min stol (vi hade de fyra mittsätena) och mådde så dåligt som jag har gjort få gånger i mitt liv och visste att jag hade 9,5 timme framför mig, sittande i 90 graders vinkel när jag vet att det enda som lindrar är att jag kan lägga mig ner.... Den paniken sominfinner sig när hela kroppen känns som om alla nervtrådar ligger utanpå, beröring gör ont, huvudsvålen är bara öm som brännskadad hud... Ja, det var inte kul. Jag försökte vila mot Per och lyckades nog somna lite - under den timme och en kvart som vi stog kvar på plattan i Paris för att det var något fel (!) när jag sedan vaknar till liv och kräks och mår ännu sämre - då lyfter vi. Jag satt rakt upp och ner och grät som ett barn i nästan en timme. Sedan la jag mig i Pers knä dubbelvikt som en fällkniv och somnade en stund. Behöver jag säga att hans och min kropp värkte... Vi bytte mödosamt plats så att jag skulle kunna lägga överkroppen på hans andra höft för att kunna kvadda den lite, då kommer jag på att jag ligger på andra stolen från gången och benen mot barnen, jag kunde lägga upp benen i deras knän och vips så hade jag en säng som var, ganska exakt, 1.76.
Ja nog om detta, efter att ha fått ligga där ett tag och få lite oroligt sömn så blev det successivt lite bättre. Efter 5 timmar kunde jag resa mig lite grann och pilla i mig lite kyckling och bröd för då skrek magen så att jag inte fick någon ro för det. Efter ett par timmar blev det sämre igen efter lite turbulens så historien upprepade sig.
Låt mig säga att det var inte mycket med mig när jag klev av planet i Atlanta - och slogs av 35 gradig stillastående luft i avgångs-"tuben". Menmen, med fast mark under fötterna så återvänder livsandarna ganska snabbt så vi tog oss igenom Atlantas flygplats (där man lite smidigt måste hämta ut väskorna 2 (!) gånger för att man ska igenom en säkerhetskontroll för att komma UT från flygplatsen också. När vi står där, efter att vi kommit igenom passkotroll och allt, säger Isabelle - "Var är påsen? - Plastpåsen med mitt Nintendo?" Varpå Madeleine tillägger. "Där är den plastpåsen med alla dina småburkar och flaskor också för Isabelle skulle ha nässpray!" Ja jösses, jag kunde ju inte springa någonstans utan vi gör en repris på när vi var här senast och Isabelle hade glömt sin handväska på en toalett, Per och Isabelle måste ut genom security, tillbaka till gaten där planet - stod kvar och inte ens hade blivit städat - springa tillbaks igen genom passkontroller och security för att hinna ikapp mig och Madeleine med allt handbagage på väg att hämta vårt bagage på nytt. Så klockan 20.05 eller så är vi vid Alamo´s biluthyrning där kompisfamiljen har suttit och väntat i cirka 2,5 timme.

Man kunde ju tycka att det på något sätt var nog med det, men det kommer lite till. Jag är av förklarliga skäl hungrig som en varg och säger att min första prioritet är mat, så efter vi har kört från flygplatsen hittar vi en McDonalds som får besök av gänget.
Jag hade bokat hotellet en bit söderut för att vi skulle köra till Orlando dagen efter. Det är ju svårt att uppskata avstånd riktigt på en karta som visar hela Georgia, men jag tyckte det var lagom ner till Warner Robins...
Det visade sig vara 16 mil.... Lite mer än vad vi hade tänkt köra första kvällen...
Nåväl långt om mycket längre lokaliserar vi så detta hotell genom att min väninna hade fixat en GPS med USA-karta. Det var bra, för det var tusen svängar ut i obygden innan vi var framme en kvart ifrån motorvägen men upplevdes av oss som minst en timme......... Nu vaknar alla - barnen ska ta ett dopp i poolen innan frukost. Vi hörs!