fredag 4 juni 2010

Hur gick det till?

Hej på er!

Jag insåg efter Linneas fråga efter förra inlägget att jag kanske inte riktigt förklarat hur det gick till när jag bröt benet.
Det krävs nästan en liten bakgrundshistora.
Jag är en människa som tycker att fort är bra och långsamt är dåligt - i nästan alla situationer. Rätt eller fel!
Kombinerar man det med en extremt snubbelbenthet så har man en vandrande fara.
Jag har ramlat och stukat fötterna otaliga gånger under mitt liv. Eftersom jag rör mig fort så är det lätt at misa håligheter och annat besvärligt i vägytan. Det behöver i ärlighetens namn inte vara speciellt stora saker, när jag var liten räckte det med ett frimärke - nuförtiden behövs knappt det... Kan räcka med mina egna fötter faktiskt. :)

Nå, så här gick det till. Jag och hundarna åkte till hundkappbanan Landskrona för att Lisa skulle ta sitt licenslopp. Det skulle ju gå först så vi gick runt där och värmde hundarna lite. Det började regna och jag gick och tog på mig min långa regnkappa (så här i efterhand helt onödigt eftersom det bara var en liten skur) jag tog mig inte riktigt tid att knäppa den, vi var på gång.
Så blev det dags och vi satte in hundarna i boxarna, 480 vilket gjorde att vi skulle in på gräset snabbt innan trasan skulle gå, och när jag skulle kliva över den där löjligt låga lilla sargen med mina löjligt långa ben (jag är 1.76) så trasslar jag in gympaskon i regnjackan och landar med alla kilona på utsidan av foten. Alla tittade på mig, hundarna var hysteriska i burarna så jag var tvungen att vinka till dem att skicka iväg hundarna. Jag reste mig snabbt upp för att gå och hämta Lisa men det gjorde faktiskt mycket ondare än vad det har gjort t o m de gånger då jag stukat riktigt rejält så jag skickade kopplet med Åsa som fick ta in Lisa också. Jag såg min älskade lilla snigel gå i mål tvärsist som vanligt :) men hon fick sin licens i alla fall.
Så jag då. Jag skäms ju inte längre! Har man stått på öronen så många gånger i olika sammanhang så orkar man inte det. Jag kan ju lite hastigt berätta om de två senaste gångerna, förra veckan mitt utanför en uteservering på Söder i Stockholm tillsammans med alla mina arbetskamrater! Slog sönder knät och mina jeans (jag har nu moderna lite längre shorts med uppvik...) och stukade den foten vars ben jag sedan bröt 4 dagar senare. Gången innan dess var väl något år sedan då jag hade varit och köpt två stora latte och lunchmackor på Espresso House i Malmö och snubblar rakt utanför MQ:s entré och lägger mig platt och badar i latte... inte heller det en skön syn!
Tillbaka till rundbanan då. Jag fick ju halta bort till bilen och det gjorde i ärlighetens namn ganska ont... Där satt jag bilen och var tvungen att ta mig hem. Ja, det var högerfoten jag hade ont i (hade varit bättre med vänster eftersom jag har automatväxlad bil men nu var det höger) så jag fick sätta foten på gaspedalen, gasade genom att trycka på knäet och bromsade med vänsterfoten. Det gick bra och farthållare funkar ju också. Mest motorväg mellan Landskrona och Trelleborg.
Sådär, då har jag bjudit på ytterligare en bit av mig själv :) Väl bekomme!

3 kommentarer:

  1. Åh, sån otur du hade....men du verkar ju ha "tränat" på att ha onda fötter tidigare då man läser dina härliga berättelser.

    Det har ju varit en del incidenter på banorna när hundägarna hoppat över rälsen för att gena över innerplan, så numera är det inte tillåtet.
    På tävlingen i Midlanda fick vi springa utanför banan från M-bur till harstopp, jobbigt, man vill ju se loppet samtidigt...men det får man ta som det är.

    Ha det gott och sköt om dig!
    Hälsn från norr

    SvaraRadera
  2. Haha, ja du Linnea, i mitt fall var det då rakt inte banans fel i alla fall. Grejen är väl att ha en hämtare, det har jag oftast men... du vet. Ha en toppenhelg. Hoppas att ni också har varmt o fint!

    SvaraRadera
  3. Man ska inte skratta åt andras elände, men ursäkta mig, ha, ha, du skriver så roligt om din fallande o trillande så jag kunde inte hålla tillbaka skrattet. Nu känner jag väl igen det där vrickandet o stukandet. Jag imiterade döende svanen framför busshållplatsen, som var väl befolkad, foten bara vek sig o jag skulle återfå balansen med flaxande armar o ben, om jag kände mig dum....jepp, men jag föll inte.
    Ha det bra o passa på o njut i sommarsolen.

    SvaraRadera