onsdag 5 september 2012

Saknad

Jaha. Så är det då bara 271 dagar kvar tills jag får träffa Madeleine :)
Så fruktansvärt förtvivlad som jag var i lördags så var jag övertygad om att jag aldrig skulle kunna känna mig normal igen. Denna fysiska sorg och förlamning tog mig verkligen med överraskning. Trodde inte att jag hade anlag för ångestattacker, men det kan tydligen drabba även mig.

Redan på söndagen mådde jag förvånansvärt normalt. Det underlättade att "prata" med den amerikanska mamman på Facebook. De verkar fantastiskt liberala, vanliga och glada och jag är säker på att vi inte hade kunnat hitta en bättre familj. Jag har messat mycket med Madeleine men inte pratat med henne än. Det blir väl till helgen. Tidsskillnaden på 9 timmar gör det tufft att få till det. Idag ska hon börja skolan! Hon var där och hälsade på igår och sa att den var jättefin. Nu väntar jag på att hon ska komma igång och blogga med text och bilder.

Jag har insett att jag är tacksam för att jag älskar så mycket att det är så smärtsamt att skiljas!
Vilken fantastisk gåva!

2 kommentarer:

  1. Tiden kommer att gå blixtrande fort, men det kommer såklart att vara tomt tills hon kommer hem. Men ska bli kul att få vara utbytesstudent igen via Madeleines berättelse det ska bli jätteroligt. Vilket fantastiskt spännande år hon har framför sig!

    SvaraRadera
  2. Ja, gudars... men tänk dig motsatsen... att du varit totalt likgiltig och knappt märkt att hon är borta. :)

    SvaraRadera